Om någon för ett halvår sedan hade gett mig en tidsmaskin och sagt: "Res framåt sex månader i ditt eget liv, så får du se vad som väntar dig" vet jag inte hur jag skulle ha reagerat. Förmodligen hade jag blivit skrämd, men ändå nyfiken. Det är nämligen så att jag inte längre minns (eller vill minnas?) exakt hur jag mådde under september månad 2012, men eftersom mitt liv ser ut som det gör nu, så mådde jag nog kanske inte så bra även om jag då inte ville erkänna det för mig själv eller någon annan.
Jag hade nyss avslutat civiltjänsten och börjat studera i Vasa. I en ny miljö med många nya obekanta ansikten. Samtidigt hade jag en kärleksrelation på distans som skulle vårdas och ett eget liv att ta ansvar för. Undrar just hur mycket tid jag alls satte på mig själv under året som civiltjänstgörare. Året 2012 gick i princip ut på att vara alla andra till lags, utom mig själv.
Att då ha fått se framtiden hade varit befriande, men ändå känts allt annat än befriande. Ja, läsare. Det är så otroligt svårt att frigöra sig från ett levnadsmönster som präglat flera år av ens liv. Ett mönster, ett levnadssätt, som man så gärna skulle vilja kalla rätt därför att det känns omöjligt att ändra på.
Tacka vet jag Gud, samt vänner, som till sist fick mig att inse att mitt liv blivit ohållbart. Jag tog således ett språng utåt, utan livspartner. Helt plötsligt levde jag upp på ett nytt sätt, ärrad och medfaren av de år som gått. De har sannerligen gett mig styrka. Jag tror mig bättre förstå begreppen "andlig kamp" samt "kärlek" nu än vad jag gjort tidigare i livet.
Och man slutar aldrig lära sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar