En evig julkaramell

Hej och hallå! Idag är det dagen efter Lucia. Måste faktiskt säga att det eviga väntandet på D-day, Jesu födelsedag, julafton, 24:e december och tomtens återkomst inte känns närapå så utdraget som under barnaåren. Men så har man ju blivit vuxen också och ser på saken ur ett moget perspektiv. Fast kanske det finns ett litet barn i mig ändå som vill vara upprymt när det är jul.

Det går så fort, allting. Hann inte ens pynta lägenheten förrän vi plötsligt var framme vid självständighetsdagen. Nu sitter jag hemma hos föräldrarna och konstaterar att jag får lämna det egna pyntandet till nästa år.

Tänk vilken stress egentligen det här med julen är. Oj, oj, oj så mycket att fixa och handla! Hur ska man hinna njuta? Själv tänker jag ta det chill i år och hoppas att andra tar efter. Vad jag behöver på julen är vänner och bekanta, en relation med Jesus, god mat, fridfull stämning och några små klappar. Behöver inte egentligen vara så mycket så länge det är något man gillar. Annars blir man som de små skrikande barnen i Halpa Halli som förgäves greppar sig efter den dyraste legoasken medan föräldrarna bittert biter sig i läppen. Nepp... ingen dyr legoask i år.

Det finns de som vet att jag är på väg på en USA-resa med studentkören Pedavoces nästa sommar, så bara jag har möjlighet att åka med är jag nöjd. Det blir årets julklapp. En karamell som jag kommer att suga på så länge jag lever. En karamell som aldrig tar slut.

Dagens upplevelse: Skall om några timmar åka iväg och kolla på årets upplaga av FKF:s julshow, Den Sjungande Julgranen av modell 2012. Återstår att se om den lever upp till förväntningarna. Måtte granen inte barra redan ikväll!